grynet

Idag har Vänsterpartiets kongress, som ju i år ägt rum i Uppsala, avslutats. Jag har försökt vara på plats så mycket som möjligt under helgen, och det har funkat tack vare att J är lärare och har sin långa ledighet. Jag har suttit på åhörarplats och njutit av långa förhandlingar, intressanta debatter och viktiga val. Det är alltid roligt med kongress, och i år kände jag, tack vare bytet av partiledare, att framtidstron i partiet är större än på länge.

Jonas Sjöstedts tal var en fantastisk markering, som la en grund till vad jag tror kommer att leda till en viktig uppfräschning av (v)änstern. För mig har det aldrig funnits något alternativ att rösta på - jag är medveten om och hysre den största respekt för min bakgrund som jag delar med så många andra. Sverige behöver ett vettigt vänsterparti, som inte stryker medhårs utan som vågar sätta ner foten för alla galenskaper som mittenpartierna och det s.k. nya arbetarpartiet (Moderaterna) hittar på. I Jonas Sjöstedt har (v)i en ledare som kan föra debatten om miljön, arbetsrätt och ekonomi, bredvid de självklara frågorna om feminism och nationell och internationell rättvisa. Jag tror på detta!

Man ska nog ändå akta sig för att ha för stora förväntningar. En partiledare, hur bra hen än må vara, kan aldrig vara ensam om att dra ett så tungt lass som ett partiledarskap innebär. Det är aldrig bra att en enskild person upphävs som frälsare, som genom ett trollslag ska lösa ALLT. Så fngerar det inte, vare sig i politiken eller någon annanstans. Men tillsammans går det, det är jag övertygad om, och den övertygelsen ger kraft.

Med (v)änster för framtiden!