Söndag den 22 januari 2012
För ett år sedan. Då var det sannerligen inte roligt vid den här tiden. Då hade jag haft värkar i 37 timmar och varit på förlossningen i tre. De stack hål på hinnorna strax efter tio, så just nu väntade jag förmodligen på epiduralen, den underbara. Sedan var det bara att åka, det är i alla fall min minnesbild!
Om några timmar fyller alltså vårt lilltroll ett år! Och såhär i kvällningen tänker jag tillbaka på hur livet såg ut innan hon kom, och på hur det blev när hon kommit. Just nu är det svårt att tänka sig en tillvaro utan fröken finemang. Och framför allt - vem har ho, genom sin närvaro i världen gjort mig till? En bättre person. Lyckligare och gladare definitivt. Men också räddare och mer känslig.
Men till syvende och sist - livet har blivit så mycket bättre! Lilla fröken K, jag som brukar ha svårt för offentliga kärleksförklaringar : du är mitt allt, och jag är så glad att det var just du som valde att bli just min dotter!
Eventuellt måste jag gråta en skvätt. Kan man skylla på hormoner och baby blues såhär ett år i efterhand...?
